Lathunden i praktiken

Diagnoskodning - praxis

Diagnos- och åtgärdskodning är en läkaruppgift. På sikt kommer läkarsekreterare och andra som registrerar att bli “experter“ på kodningen och viktiga koordinatorer på kliniken, men dessa personer måste trots allt ha ett stöd av läkare. Lathunden är skriven för dessa båda kategorier i första hand.

Principer vid diagnoskodning

Huvuddiagnosen (det patienten söker eller behandlas för) sätts först och följs av eventuella bidiagnoser som har varit relevanta för vården.

Bidiagnoser som har betydelse för vårdtillfället eller utgången av vården bör tas med (exempelvis komplikationer). Diagnoserna skall inte spegla eventuell DRG-ersättning. Det är bättre att denna anpassas till korrekta och fåtaliga diagnoser.

Sequelaekoder är koder som beskriver besvär av annan karaktär än ett normalt efterförlopp (t.ex fördröjd läkning eller annan komplikation). Dessa bör användas vid varje nytt vårdtillfälle efter avslutad första vårdepisod där ett onormalt efterförlopp uppkommer, även om kort tid förflutit sedan det primära vårdtillfället.
Patienten får då en ny huvuddiagnos (manifestation) och sequelekoden blir alltid sekundär till koden för denna. Ett helt år behöver inte förflyta innan sequelekod börjar användas, men besvären skall uppfattas som ”sena”.

Kompletteringskod (= Z-koder) är koder som i huvudsak används som kompletterande information vid tex. frakturkontroller eller ledproteskontroller. I enstaka fall ställs ingen diagnos vid besöket och då kan en Z-kod förekomma ensam tex. undersökning för intygsskrivning eller en frisk patient.

Operationskodning praxis

Även vid operationskodning skall huvudoperationskoden anges först
och ev. tilläggskoder senare. Ex. Sluten reposition och osteosyntes av fraktur kodas N*J49 (osteosyntes) + N*J09 (sluten reposition). Operationskoderna ger större möjlighet till specifikation än tidigare. Varje “vanlig operation“ kan kodas på flera olika sätt beroende på vilka olika delmoment som ingår.

Operationskoder i gränslandet mellan två regioner

Det är naturligt att koda ex vis suprakondylära humerusfrakturer med armbågsoperationskoder, handledsfrakturer med handoperationskoder och suprakondylära femurfrakturer inom knäoperationskoderna liksom fotledsfrakturer inom fotledskoderna. En hög fibulafraktur (hög C-skada) med ”gaffelsprängning” (S93.0+S82.4) opereras ju sällan annat än i ”fotleden” dvs. NH-kod. Det är också den praxis som vi föreslår.

Specifikationskoder (ZX och ZZ)

ZX-koder kan användas för att specificera det operativa ingreppet. I lathunden återfinns t.ex ZXC85 (artroskopiskt understödd op ) samt koder för specifik teknik. Använd reoperationsnummmer N*W vid reoperation pga. komplikation.
Förutom nedan där en del allmänna kodexempel står så finns under varje regionalt avsnitt exempel på kodning med lämpliga nummer under sjukdomsförloppet.